Det är ju lysande!

Halloj! Här kommer ett lite längre inlägg, för den som orkar (lugn, mest bilder som tar plats ;-) ).

Alltsedan Lindas inlägg om potatisbatteriet så har det ju varit lite funderingar kring huruvida en lampa kan fås att lysa, endast genom att koppla ihop några potatisar, så jag och Stefan har undersökt läget. Vi skippade potatisarna och körde på citron istället, men principen är densamma i båda fallen. Linslus som jag är, så blev det svårt för Stefan att få ta plats framför kameran, men jag kan lova, att om en krets har byggts på Komvux, så har maestro Kjellberg varit involverad!

Here goes:

Här har vi våra komponenter. Ett gäng citroner (elektrolyten), förzinkad spik, tvinnad koppartråd (dessa två agerar elektroder), en multimeter och några sladdar. Som ni ser så är multimetern kopplad så att den kan mäta spänningen över en citron, och siffrorna ni ser är på riktigt! När elektroderna kopplas till citronen så uppstår faktiskt en spänning på knappt 1V!
Häftigt? JA! Nöjda? ALDRIG! More juice!!
Om en citron kan ge 1V, så borde väl fyra citroner kunna ge 4V? Vi provar:

Citronerna kopplas i serie, spänningen över polerna kontrolleras, och mycket riktigt, multimetern visar på knappt 4V. Tidigare hade vi en enda cell (som för övrigt byggdes enligt samma modell som den vi gjorde på lektionen i onsdags, om ni minns?), men nu när vi har kopplat ihop flera celler, så har vi ett regelrätt batteri! =D

So far, so good, men målet var väl ändå att tända en lampa, inte sant?

Till det ändamålet slog Stefan sönder sitt cykellyse, för att producera en lysdiod. No half measures. Här, på bilden ovan, står jag, den evige lärlingen, och försöker koppla in dioden i kretsen, med ett par krokodilklämmor. Det är ett precisionsarbete, som kräver enorm skicklighet. Och ödmjukhet, det går inte utan ödmjukhet.

                                                             We said: “Let there be light!”

                                                        And we saw that we were good...

Mycket hårt slit har det varit, men tesen om fruktbatteriet är styrkt, och Freddan har förtjänat en citron - en battericitron, gött!

Så hur var det nu detta funkade?
Zink oxideras (avger elektroner) av den sura elektrolyten. Eftersom kopparjoner har högre normalpotential (förmåga att ta till sig elektroner) än zinkjoner, så uppstår en spänning mellan zinkspiken och koppartråden. Elektrolyten innehåller joner, och dessa ger en höjd konduktans (ledningsförmåga). Det finns alltså spänning, och det finns tillräcklig konduktans, och därför finns det en ström.
Så hur länge kommer strömmen att vandra? För alltid? Nä, Det krävs energi för att hålla elektroner vandrande, och denna kommer från zinkspiken. Denna kemiskt bundna energi förbrukas allteftersom, så efter ett tag stannar strömmen, vilket vi såg i onsdags, när fläkten slutade snurra.

Med det tackar vi för oss! =)

                                                       Jag hoppas att ni har förstååått? ;-D